Nu när Tosca står och troligen kommer göra x-antal veckor till så finns det en del av hennes saker jag skulle vilja sälja pga detta. De är länge kvar innan hon kommer kunna ridas igen och kanske inte ens kommer kunna hoppa. Därför finns det lite små saker jag skulle vilja bli av med så jag slipper se dom damma i sadelkammaren. De är bara tråkigt att se fina saker ligga och ej används. Jag vill trotts allt inte ha de till någon annan än henne, så därför vill jag göra mig av med det. 

 

Så till er med ponny som drar 135 på täcken, cob/full på grimmor och M/cob på skydd - håll utkik! Snart kommer det nog en hög med saker som ska säljas som ni kanske super duper gärna vill ha istället.

 

Bilden ni ser nedan får förklara dagens undersökning. Jag känner att det var rena rama grekiskan för mig att förstå allt de pratade om när dom grejade med henne. Så ni får nöja er med det faktiskt för jag kan inte förklara det bättre. Så blev det och så kommer det bli. Vi får se vart allt leder!

Då är det snart måndag - Husaby. Usch va rädd jag är. Mina tankar är så spridda att jag vet verkligen inte vad jag ska skriva knappt. Det gör ont så fort jag ser Tosca eller tänker på henne, ser videos eller bilder. Vill bara få bort hennes smärta nu så vi kan få hoppa igen. Min fina kompis.. Jag vill inte fortsätta mina år med henne sohår, att hon ska behöva gå i hagen och ruttna bort. Nog för att hon blir mamma då men det blir ändå inte samma sak. För jag kommer aldrig att få rida henne igen och aldrig är ett ord som är så hårt i min värld. Jag hara det verkligen, för det kan ha både possitiv och negativ inverkan. Just nu negativ, så det är tufft, det är det. Men som många säger - det är smällar man får ta här i livet.

 

Idag är det exakt 6 månader sedan som Tosca blev halt. Dessa månader har varit bland dom värsta i mitt liv även om det gett mig bra saker också - jag fick en till häst. Men jag vill ändå inte glömma bort henne, hon är min bästa vän, hon har ont och jag mår så himla dåligt över det. Jag tror att sedan Tosca blev halt så har jag förändrats extremt. För jag är lätt irriterad, blir besviken fort och bli lätt ledsen och gråter. Allt eftersom hon aldrig blir bättre.. Det finns dom som har det värre - utan tvekan! Men för mig är detta bland det jobbigaste jag varit med om. Jag har aldrig haft en häst som mått såhär förut eller varit halt såhär länge. Så det påverkar mig galet mycket vilket fgör mig både svag och stark på samma gång. Men man får ändå inte glömma bort att hon lever - hon är inte borta för alltid. Dock är jag rädd för att få dem orden kastade rakt i ansiktet på mig om inte detta blir bättre. Så ni kanske förstår att jag är rädd.

Feel like I'm hanging by a thread, it's a long way down. I've been trying to breathe but I'm fighting for air. I'm at an all time low with no place to go. But you're always there when everything falls apart<3

På måndag bär det av till husaby igen med henne tillsammans med mina två bästa kompisar och mamma. Vilket känns skönt då jag inte vet hur mycket jag kommer klara av att göra själv den dagen. Vet inte hur jag kommer må, hur jag kommer reagera, vad dom säger eller liknande. Så jag har med mig lite stöttande underbara människor och hjälp. Hoppas bara på att dom inte skickar hem oss igen i flera veckors vila bara. För då sjunker även denna klinik i mina ögon. Men men, I hope on the best!

- Hahahahahha, menar du att du inte kan bygga en större utmaning?

Typ så känns det som att jag och Tosca säger till varandra på denna bilden. Så jävla charmig<3 Dock är trippelbarret 110cm :S

 

Jag känner med en klump i magen va ont Tosca har i sitt ena framben. Vart vet jag inte, men att hon har ont syns. Jag önskar jag kunde veta vad det var så jag kunde bota det och få komma igång med henne igen. Jag är inte redo att lämna ponnyåren ännu. Dom är de år jag kommer sakna mest den dagen jag inte får tävla längre. Jag är inte redo att se mitt 11åriga sto gå och tjocka sig i hagen och skrota. Hon ska röra på sig och hoppa. Hon kna komma hur långt som helst om hon bara fick tiden. Jag vill inte ge mig, så jag ber till dom högre makterna att detta löser sig snart!

 

Jag är nu tom på ord då jag tappat suget igen för allt me hästarna efter allt som varit. Vill bara känna ett hugg i mig som säger att jag ska fortsätta oavsett vad och att jag klarar av detta. Men den rösten finns inte vilket är jobbigt.. Jag önskar bara jag kunde få 3 bra saker att ske i mitt liv just nu.

 

Kollade igenom min bärbara håddisk idag. Shit va fin Tosca är i dressyroutfit. Dock var inte detta ett bra pass direkt. Minns den rätt väl nu när jag hittade bilderna. Jävel så arg var var. Men just nu skulle jag inte tacka nej till att rida det igen bara för att få rida henne...<3

 

Just nu är allting så upp och ner med min fina sessa. Ena stunden ser hon dunder fin ut. Andra stunder är hon så halt att det syns när hon skrittar. Lika ont som de ser ut att hon har när hon haltar gör det i mig just nu. Varje video på oss som jag sitter och kollar på så värker det i mig. Tårarna faller allt för ofta nu tycker jag.. Men inte lätt heller när man inte minns ett enda ting kring våra ridturer eller liknande. Svårt att leva med henne nu när de gör ont i oss båda.

 

Den 28 oktober åker mamma och min "mamma 2" Anna till Husaby igen med henne. Jag valde att efter det jag sett här hemma nu så vill jag inte med. Får jag dåliga ord om henne så kommer jag brista totalt. Det är bättre jag får höra allt när jag kommer hem från skolan istället. Orkar inte ta den tunga smällen som jag tror kommer hända. Om hon blir konvalisent, aldrig mer får tävlas eller bara får avlas på. Vem vet? Just nu lever jag i en cirkel och den tar verkligen aldrig slut. 

 

Denna bild kommer vara 1 år gammalt den 28 oktober.

Är så himla nervös men ändå glad. Har haft en magkänsla nu sedan Marika var här och sprutade Tosca. Innan hon var här så hade jag inget hopp om det positiva gällande ponnybusan min, inte alls faktiskt. Det var jobbigt. Men nu, efter hon är sprutad så känns allt så bra. Det känns som att det var det som krävdes för att hon nu ska vara bra resten av tiden, men jag vet inte. Positiv magkänsla kanske är det som krävs för mig att våga tro? Jag hoppas i alla fall på det, för jag tycker själv att jag förtjänar det också. Finns ingen piggare och finare ponny än Tosca just nu.

 

Om det är så att magkänslan har fel och hon ska stå flera veckor till, inte får ridas på x-antal veckor/månader osv.. Då kommer jag nog aldrig mer att känna efter och lita på mig själv - aldrig! 

Hahhaha, ja ni. Nu är de roligt! Tosca har gått och blivit hingst tror jag.. Skulle släppa in alla hästarna utom henne nu på kvällen. Jävel i min lilla va lätt i kroppen och benen hon blev. Aldrig sett henne så snygg tror jag, mums! När jag skulle leda henne in så trippade hon, gick i sidled och lite så. Så himla vacker är hon! Mer underbart vore nu om den sprutan hon fick igår var det som behövdes för att hon nu ska bli friskförklarad!

 

Den som tynger mig just nu är Tosca. Nog för att jag vill ha dom andra fräsha också, men min bästa vän har inte fått gjort det hon älskar mest på snart ett halvår, hur tror ni det känns för oss båda? Som att sätta kniven i hjärtat rent ut sagt. Jag kan fortfarande inte förstå att jag kunde spy galla över den ponnyn förr. För efter den tid vi haft nu utan varandra så inser man hur bra hon faktiskt var och inte minst dagt är. När jag går in i videos med tankar som bara flyger i huvudet - då brister det och tårarna forsar ner längst kinderna. Fråga bara Julia som var med i bilen hem från förra träningen. Vi kom in på Tosca och jag sa till henne "tänk om jag aldrig mer kommer att hinna rida henne innan jag gjort mitt sista år på ponny. Tänk om hon blir utdömd?" det var det som krävdes för att vattenfallet med tårar skulle komma. Aldrig gråtit så mycket på länge. Men då kom tankarna som får mig att bli livrädd för att min allra bästa vän på fyra ben lämnar mig.

Som ni säkert förstår så vill jag inte tänka för mycket på det som är det mest negativa. Men det är svårt att släppa tankarna från det också nu när man är van att det inte bli bra någon gång, allt bara faller, bit efter bit. Det jag saknar är alla fantastiska träningar vi hade. När jag kollar tillbaka på videoklippen på oss så värker hjärtat så jävla mycket. För det är då jag ser hur himla mycket hon vill hoppa, älskar at hoppa och arbeta. Öronen spetsade, löser svåra övningar på bästa sätt och hoppar även om det kanske är svårt - hon vill lösa alla problem hur svåra dom än är. 

 

När vi är tillbaka igen, då ska ni få se på en satsande ryttare! Jag tänker lägga ner hela min själ på att denna ponnyn ska få sina bästa år någonsin. Tänker inte låta någonting komma i vägen för oss då. Vi ska lösa alla problem, vi ska trimma i dressyren, vi ska hoppa höjder som vi aldrig gjort förr. Hon ska bli den perfekta ponnyn som alla småtjejer vill äga. Jag ska med stolthet visa upp henne på tävlingar och skrika till hela världen att hon är den mest fantastiska varelse jag någonsin kommer äga. Bara en hästägare kan förstå kärleken till denna typen av djur. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får göra vårt sista år till det bästa av dom alla. Hon förtjänar att få visa sig på banorna igen. 

 

 

Shit va jag saknat att rida denna fina ponnyn. Men idag va dagen inne, som jag fick rida henne igen för första gången på x antal veckor. Så jävla lycklig<3

 

Idag ska jag prova något som jag aldrig testat förut. Westernträns, gud va Tosca kommer vara söt i det! Fick låna de av mammas kompis, så ja hoppas på fina bilder när Julia är igång hihi. <3

 

Igår kom vår andra hovis hit och fixade fötterna på Bandit och Tosca. Jag funderade på om hon inte haltade fortfarande pga att hennes ena framhov såg förjävlig ut och vet ni vad? Idag haltade hon inte!!! När jag såg henne trava lite sakta mot ingången förut när dom skulle in så var hon finare än någonsin. Ni kan inte fatta va detta får mig att hitta ny kraft i livet. Precis va jag behövde va det, se min ponny utan smärtor :') Jäklar i min lilla va jag grät. Så nu hoppas jag detta håller i sig.<3

 

Just tagit in hästarna. Efter denna dagen med massa skrik, bråk och gnäll behövde jag verkligen göra något som glädjer mig. Så jag tog ut Tosca och borstade henne en stund, så hon fick bli fin och blank och ny grimma. Fasen va ont det gör att inte få ta på mina fina saker och på med all utrustning, ut och galoppera. Mitt hjärta gallopperar i skenande fart för den ponnyn.<3

 

Det har gått ca 5 månader sedan den hemska dagen kom, då Tosca blev halt. Det känns inte rättvist, inte för någon. ingen ska behöva gå igenom detta. Jag saknar oss så galet mycket så det gör ont att kolla tillbaka. Jag vill bara brista ut i tårar pga att jag vill ha tillbaka henne frisk och kry. Hoppa, rida dressyr, barbackaturer, tävla, träna, allt! Jag saknar oss...<3