Bjuder nu på några bilder som får mig att bli varm i hela hjärtat. Denna ponnyn betydde mycket för mig då, men efter allt vi gått igenom nu så betyder hon mer än någonsin förut. Ser verkligen vilken kapacitet i allt vad ridning heter även om jag bara skrittar. Jag behövde Ellas hjälp för att kunna vidareutilda Tosca. Lyckligare kan ingen vara såhär på början av 2014<3

 

Denna bilden får mig verkligen att le, extremt mycket! Minns att Ella var såååå fin detta ridpasset och att jag var stolt över att min sist över hindret verkligen föll på plats. Bara att kolla på detta och ta åt sig och fortsätta denna utveckling framåt!

 

Början av året var något bra. Tävlade Tosca och vi hade bra resultat. Tränade för att nå toppen och målen som fanns i framtiden - senare detta år. Jag var riktigt nöjd över arbetet jag gjorde och vi klättrade upp på stegen en hel del denna tiden. Jag kollade även på hund och skaffade hund. Jag red Becki om ni minns henne, travhästen vi hade? Som nu är såld för dem som missat det. Började även att rida Aelsa. Bloggen var inte i full uppdatering hela tiden, den var lite halvt om halv bra i början. 

 

Åter igen till Tosca. Vi gjorde grymma träningar som jag var extremt solt över i många av fallen. Hon hoppade bättre och bättre hela tiden. Sen blev hon som bäst och då föll hela planeringen för 2013 och vi fanns inte längre på samma nivå och kommer troligen aldrig att göra igen heller. 

 

Startar med den summeringen. Detta är från januari till april kan man säga.

 

 

Måste bara börja med bilden ni ser nedan. Det sista vi gjorde innan allt föll. Jag tycker inte 4fel är fel alls. Speciellt inte lika mycket smärta som att aldrig mera få hoppa henne. Min fina prinsessa<3

Kollar tillbaka lite på bilder på mig och Ella, så kul att se att de händer saker! På bilderna nedan ser man en trött, lat och oriden Ella. Som sover genom passen och undrar varför jag sitter  på ryggen och försöker. Bara travar utan att arbeta med nacke, rygg eller kroppen alls. Men att kämpa ger resultat eller hur? 

 

Måste rida henne någon ljusare dag så Julia får fota så ni får se va fint hon kan gå och vad jag faktiskt lärt mig. Vore kul att visa er vad jag har abetat med.

 

Idag är det 2 år sedan ridsportens grymma häst Hickstead avled inne på banan i Verona. Jag minns så väl, jag satt tillsammans med Julia hemma hos mina föräldrars kompisar och kollade på just den världscupen på tv och fick se när hästen föll ihop. Jag brukar alltid missa det stora i ridsporten. Men den dagen, den tiden, det klockslaget såg jag det på tv. Jag grät som bara den och nu idag känns det som att man kommer tänka på den vackra och grymma hästen extra mycket. Hickstead var hingsten som ingen först ville ha, men som sedan blev en legend. 

 

 

Aelsa & Tosca

Kollade igenom min bärbara håddisk idag. Shit va fin Tosca är i dressyroutfit. Dock var inte detta ett bra pass direkt. Minns den rätt väl nu när jag hittade bilderna. Jävel så arg var var. Men just nu skulle jag inte tacka nej till att rida det igen bara för att få rida henne...<3

 

Igår var min älskade shettis med Anneli som hade med sin häst. Dom lånar ju vår lilla goding. Så han var med som sällskap till deras häst. Han fick sig också lite hoppning. Dock tyckte han att vi var tråkiga på slutet att de resulterade med att han hoppade över den enda lilla plankan vid ingången och röjde gärndet på fälten nedanför stallet. Guuuuud va jag saknat den lilla skiten :D

 

Kan knappt förstå att jag ridit denna förr. Han är ju såååå liten :') Jämför bara bilden nedan... Dixon 107cm och Ella 175 cm ? Hahhahaah höll på att skrata ihjäl mig! Dock fick inte brorsan bild på när dom hälsade när Ella var som snyggast, men ni får tåla att hon ser ut som en älg på denna bilden ;)

Denna videon la jag ut på youtube  17 jun 2012 , det ni! Kan inte förstå att han växer så fort. Jag sitter på mitt hjärta nu, rider honom i princip. Min prins är såååå himla underbar, kommer aldrig lämna honom<3 Sen måste ni erkänna att det är lite skillnad på bebisen i alla fall hihi!

Har haft lite kontakt med Ellas fodervärd som hon hade för några år sedan då Jennifer (förr förra ägaren) ägde henne. Mira, som fodervärden heter, skickade lite bilder till mig från när hon hade henne. Lite roligt att se att hon haft det bra hiihihiih. Lite annorlunda kroppsbyggnad på henne från den tiden och nu efter att hon inte gått lika mycket som hon gjorde då.

 

Hon hade hoppat upp till 1,50 lekande lätt med henne. Låter så fantastiskt! Glad över att både Jennifer och Mira tycker om vart Ella bor nu. Att hon trivs och tas väl hand om. Betyder mycket<3

 

Nedan ser ni bilder från KM förra året. Shit va arg jag var. Allt var kaos och gick ¨t h*lvete kan man väll säga... Blev utesluten tror jag faktiskt. Usch va arg jag var, en av dom värsta tävlingarna jag gjort om jag inte minns fel haha. Sen måste jag även påpeka att jag saknar mitt Union jack schabrak... Men vill ändå inte ha tillbaka det eftersom det kommer bara snyggare och snyggare schabrak hela tidien.

 

År 2011 tävlade jag i Kil och belv 3a i vår debut i LB/1m och det var den bästa dagen i mitt liv just då! Glömmer aldrig den lyckan och det breda leendet och min gråtande mamma som mötte mig efter prisutdelningen. 

 

Något mera som både jag och min kära ponny var, det va att vi var lite för överviktiga, båda två. Jag hoppas  inte någon känner sig krängt nu!!?!? För det är inte det som är meningen. Men att kolla tillbaka och se hur fort man kan utvecklas och bli så mycket bättre är ju helt galet! 

 

Vad säger ni, vore det inte underbart med mera värme i Sverige? Svensk sommar nu vore ju faktiskt inte fy skam. Att få släppa hästarna i stora sommarhagar med massa grönska. Se dom rusa omkring och rulla sig. Busa och gnägga som bara den.

 

Jag minns förra sommaren när jag skulle till hagen och hälsa på Bandit. Då ropade jagp å honom och han kom i full galopp mot mig. Den känslan är obeskrivlig kan jag lova er! Finns inga ord för vilken dröm det var att se sin häst komma i den farten mot en, finaste bebishästen<3

 

Det maffigaste jag har gjort i hela mitt liv (när det gäller ridturer). Det är när jag fick chansen att rida en välutbildad 7årig frieser hos vår holländska granne. Vi skulle få prova, jag och mamma. Så jag fick rida den emst utbildade för att det skulle vara så lätt och roligt som möjligt för mig eftersom det var första gången. 

 

När man stod där på den gigantiska stallgången och såg denna fina och extremt ståtliga hästen stå där och vänta på en. Då kunde man inte göra annat än le kan jag lova er. Dom stora hovarna, den ståtliga nacken och den blicken. Jag är ju mest van ponny, så att sadla och tränsa honom va en kamp haha. Jag är inte så lång (1,67 för dom som undrar) så jag fick kämpa lite, men de gick! Sen var det upp och ut i paddocken.

 

När man kom ut och bara satt där, log som en liten skitunge och man såg pappa med kameran längs staketet. Då ville man visa vad man gick för, men det var inte samma sak att rida denna som att slänga sig på Tosca som jag hoppas att ni förstod haha. En pigg och framåt häst med mycket power. Traven kändes som när man tittar på världscupens dressyrhästar när dom travar iväg. Höga och ståtliga steg. Galoppen var hög och jämn, så underbar! Men det sjukaste var den dagen när vi red iväg ut på vägarna när mamma bad mig att sätta mig tillbaka i sadel och verkligen rida!!! Vad gjorde Kerel då tror ni? Jo, han gick passage! Det var det maffigaste och galnaste jag någonsin upplevt i hela mitt liv. 16årig tjej, helt okunnig i dressyren (ungefär, om jag fick beskriva mig själv) och sitter där och får en frieser till passage?!

 

Jag hoppas på att få göra det till våren igen då jag ska fråga om lov att få hjälpa dem att rida igång hästarna. Dom har inte vågat rida dom så mycket under vintern då dom är liiite okunniga med att rida pigga och "galna" hästar. Så jag anar att jag och mamma kommer att få ta dom smällarna och hjälpa dom i vissa krislägen ;)

 

..hade inget intresse av att tävla eller liknande. Red bara på ridskola men inte mycket mera än så. Jag var nästintill hopprädd och vågade ingenting. Tyckte inte om starka hästar och var rädd för allting nästan. Därför hade jag då en nordsvensktravare vid namn Hej Moss. Han var född -95 och var världens snällaste herre i sina bästa år. Jag var den första nya ägaren han fick. När jag åkte till Molkom och skulle kolal på honom med mamma och pappa så bad gubben mig att ta ut honom ur boxen. För han kände sin häst så väl och visste hur snäll han va. Så jag tog ut honom på gången och borstade, kratsade hovarna och var helt kär! Efter en stund så sa gubben "vill du ha hjälp upp?" jag nickade, han tog mig runt midjan och kastade upp mig på ryggen i stallet där Moss stod uppbunden. Han hade nästintill aldrig haft en ryttare på ryggen innan. Han tittade på mig och stod kvar bara. Inte en enda hastig rörelse i kroppen.

 

Jag hade Moss i knappt 8mån bara innan han blev halt första gången. Han blev sprutad och blev bra. Men det höll inte länge för ens han visade hälta igen. Han blev behandlad och gick super sen! Efter det så startade vi honom ett lopp på istrav och han blev 2a. Senare det året lånade vi ut honom för jag hade då fått Tosca. Det höll bra och vi var jätte nöjda med hans nya plats för den tiden. Tills den tjejen ringde och sa att han blivit aggresiv. Vi hämtade honom tillbaka hem och han var sig själv som vanligt då. Vi funderade på om inte det var så att någon försökt sig på honom i hagen som itne hörde dit, på hans plats där han stod någon månad. Men vi vet inte riktigt. Efter detta visade han hälta igen.. Då ville jag inte att han skulle sprutas mera. Så vi valde beslutet att han skulle få somna in. Min kompis Emmiie var med och när vi lastade ut honom så gick han med stela ben på asfalten som var på planen på Brålanda. Jag visste då att mitt och mammas val var det rätta. 

 

När stunden för honom var inne så kommer en kille och ska ta honom in till platsen där han ska få andas sina sista andetag innan smällen som hörs. En gubbe var med också och han frågade om någon av oss ville leda honom in i stallet och det ångrar jag så grovt att jag inte gjorde. Min älskade häst.. Kille tog Moss och gick. Han hade blodiga armar och det gjorde valet extremt jobbigt kan jag lova er. När smällen hördes så bröt min kompis ihop totalt. Jag har ännu inte gråtit och det har snart gått 4år. Jag visste att jag hade valt bästa platsen för honom, min älskade ängel, Hej Moss. Första hästen jag hoppade hela 90cm på.

 

Tänkte jag skulle hitta alla videoklipp som finns på honom på någon dator hemma. Så ska ni få en mer överbling på hur han var och såg ut.