Då är det snart måndag - Husaby. Usch va rädd jag är. Mina tankar är så spridda att jag vet verkligen inte vad jag ska skriva knappt. Det gör ont så fort jag ser Tosca eller tänker på henne, ser videos eller bilder. Vill bara få bort hennes smärta nu så vi kan få hoppa igen. Min fina kompis.. Jag vill inte fortsätta mina år med henne sohår, att hon ska behöva gå i hagen och ruttna bort. Nog för att hon blir mamma då men det blir ändå inte samma sak. För jag kommer aldrig att få rida henne igen och aldrig är ett ord som är så hårt i min värld. Jag hara det verkligen, för det kan ha både possitiv och negativ inverkan. Just nu negativ, så det är tufft, det är det. Men som många säger - det är smällar man får ta här i livet.