Idag är det exakt 6 månader sedan som Tosca blev halt. Dessa månader har varit bland dom värsta i mitt liv även om det gett mig bra saker också - jag fick en till häst. Men jag vill ändå inte glömma bort henne, hon är min bästa vän, hon har ont och jag mår så himla dåligt över det. Jag tror att sedan Tosca blev halt så har jag förändrats extremt. För jag är lätt irriterad, blir besviken fort och bli lätt ledsen och gråter. Allt eftersom hon aldrig blir bättre.. Det finns dom som har det värre - utan tvekan! Men för mig är detta bland det jobbigaste jag varit med om. Jag har aldrig haft en häst som mått såhär förut eller varit halt såhär länge. Så det påverkar mig galet mycket vilket fgör mig både svag och stark på samma gång. Men man får ändå inte glömma bort att hon lever - hon är inte borta för alltid. Dock är jag rädd för att få dem orden kastade rakt i ansiktet på mig om inte detta blir bättre. Så ni kanske förstår att jag är rädd.

Feel like I'm hanging by a thread, it's a long way down. I've been trying to breathe but I'm fighting for air. I'm at an all time low with no place to go. But you're always there when everything falls apart<3

På måndag bär det av till husaby igen med henne tillsammans med mina två bästa kompisar och mamma. Vilket känns skönt då jag inte vet hur mycket jag kommer klara av att göra själv den dagen. Vet inte hur jag kommer må, hur jag kommer reagera, vad dom säger eller liknande. Så jag har med mig lite stöttande underbara människor och hjälp. Hoppas bara på att dom inte skickar hem oss igen i flera veckors vila bara. För då sjunker även denna klinik i mina ögon. Men men, I hope on the best!