Den som tynger mig just nu är Tosca. Nog för att jag vill ha dom andra fräsha också, men min bästa vän har inte fått gjort det hon älskar mest på snart ett halvår, hur tror ni det känns för oss båda? Som att sätta kniven i hjärtat rent ut sagt. Jag kan fortfarande inte förstå att jag kunde spy galla över den ponnyn förr. För efter den tid vi haft nu utan varandra så inser man hur bra hon faktiskt var och inte minst dagt är. När jag går in i videos med tankar som bara flyger i huvudet - då brister det och tårarna forsar ner längst kinderna. Fråga bara Julia som var med i bilen hem från förra träningen. Vi kom in på Tosca och jag sa till henne "tänk om jag aldrig mer kommer att hinna rida henne innan jag gjort mitt sista år på ponny. Tänk om hon blir utdömd?" det var det som krävdes för att vattenfallet med tårar skulle komma. Aldrig gråtit så mycket på länge. Men då kom tankarna som får mig att bli livrädd för att min allra bästa vän på fyra ben lämnar mig.

Som ni säkert förstår så vill jag inte tänka för mycket på det som är det mest negativa. Men det är svårt att släppa tankarna från det också nu när man är van att det inte bli bra någon gång, allt bara faller, bit efter bit. Det jag saknar är alla fantastiska träningar vi hade. När jag kollar tillbaka på videoklippen på oss så värker hjärtat så jävla mycket. För det är då jag ser hur himla mycket hon vill hoppa, älskar at hoppa och arbeta. Öronen spetsade, löser svåra övningar på bästa sätt och hoppar även om det kanske är svårt - hon vill lösa alla problem hur svåra dom än är. 

 

När vi är tillbaka igen, då ska ni få se på en satsande ryttare! Jag tänker lägga ner hela min själ på att denna ponnyn ska få sina bästa år någonsin. Tänker inte låta någonting komma i vägen för oss då. Vi ska lösa alla problem, vi ska trimma i dressyren, vi ska hoppa höjder som vi aldrig gjort förr. Hon ska bli den perfekta ponnyn som alla småtjejer vill äga. Jag ska med stolthet visa upp henne på tävlingar och skrika till hela världen att hon är den mest fantastiska varelse jag någonsin kommer äga. Bara en hästägare kan förstå kärleken till denna typen av djur. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får göra vårt sista år till det bästa av dom alla. Hon förtjänar att få visa sig på banorna igen.