Såhär såg våra ridpass ut i paddocken förr. Armbågar utåt, fötterna pekade ut, tummen ner. Huvudet upp på Ella, kantig i kroppen, underhals och hemsk kropp. Detta var första ridpasset hemma, 16 maj 2013. Så detta är alltså ett år sedan på denna bilden. Det har varit en grymt svår resa med svett och tårar mellan alla dagar och pass. Jag har haft stunder då jag velat ge upp pga att de varit för svårt, jag har skrikit och skällt på mamma och hästen. Många gånger har jag bara velat ställt ner henne och skitit i allt. Men efter att inte ha gjort det, så går hon att rida nu. Visst inte perfekt, men bättre och bättre ju mer tid jag lägger ner. Jag tycker i alla fall att skillnade har ökat på henne och det är mycket roligare att rida henne nu när allting klickar. Mycket kvar, men ett steg i taget.

 

Vad är era åsikter?