Många kanske tror att jag hakat upp mig väldigt mycket på Tosca nu efter det som hände henne. Men ni kanske också märker att jag bombar varken instagram, bloggen, dv eller mina statusar på facebook med bilder eller texter om henne. Just för att jag har hoppat till nästa kappitel i mitt liv. Jag skulle aldrig klara av att stanna upp och tänka efter hur mycket som helst "bara för att" min ponny är borta, de funkar inte. Jag är alldeles för känslosam för det. De skulle verkligen knäcka mig direkt. Istället så jobbar jag mig framåt av alla fina minnen jag hade tillsammans med henne, låter hennes själ vandra vidare i mig - för hon finns inom mig. 

 

Jag skulle verkligen vilja visa er alla där ute, att även om man förlorat en näraststående vän, familjemedlem, ett djur eller vad som helst - så kan man inte stanna livet för det. För man måste se att det finns andra ljusa stigar att vandra på ett tag innan man hittar en bra riktig väg för dig att gå, där du kan utvecklas mera som människa, ryttare, kompis vad vet jag. Men det gäller att hitta det och varken kämpa eller gräva sig ner i jorden. För det kommer allt efter som när tiden går. Tack vare alla fina ord ni skriver både här, bilddagboken, fb insta osv så vill jag fortsätta framåt. Som jag sagt många gånger nu - hade det varit Bandit hade jag lagt ner allt.