Min uppdatering idag har varit värdelös. Detta på grund av hur jag mått, helt förvirrad - tänker på allt. Tillbakablickar på T dyker upp eller saker kommer på tal om henne - för mig är hon ännu inte död. Jag vill liksom inte förstå eller tillåta att det är så läget ligger till, att jag aldrig mer kommer att få se henne igen, aldrig. Ni vill inte veta, hur jävla ont det gör att förlora den som stått dig närmast i alla lägen, så fort du vart ledsen har du kramat om den där grova, mjuka, mörka halsen som avslutades med det där fina huvudet osm la sig på din rygg, tätt intill för att ge dig den största tryggheten, vad har jag nu - vart är du?

 

Smärtan tar över mer vissa dagar än andra. Bara hoppas på att man en vacker dag landar och lever i nuet. Just nu inser jag inte sådant för ens jag är hos Bandit, då, inte för ens då förstår jag vad som är värt att leva för. Kvälls kram blir det med honom innan jag nannar för idag<3

 

Tack till att ni alltid tror på mig, peppar mig och får mig att leva vidare trots de djupa såren som satt sig och troligen kommer läga - men ärren visar sina spår, vart jag varit - men inte vart jag ska. 

 

Lyckopillret för kvällen, fina goa Emelia<3