En smärtsam vecka - Min största mardröm

Publicerat: 2014-04-10|16:50:00 | Kategori: Allmänt
Direktlänk till inlägget | Lämna gärna en kommentar här (13)

20 februari började min mardröms vecka som gav resultatet - en häst mindre. Inlägget om just det datumet är här men jag vill berätta hela historian i ett inlägg. En historia jag inte ens vill önska min värsta fiende. Denna smärtan och de såren som denna veckan gav mig, det är bara det jag fantiserat om innan men som jag nu idag bär på dagligen. Smärta som aldrig kommer lämna min kropp. Men det sägs att tiden läker alla sår, dock tror jag inte på det alls. Där emot visar dina ärr vart du en gång varit - men inte vart du ska.. Här är min sanning:

 

20/2 -14, dagen då jag min mamma sa till mig att Tosca inte ville äta upp sin mat. Hon var ett matvrak, ett riktigt sådant! Så det hör inte till hennes vanligheter. Men ut i hagen kom hon och småtuggade hö'et som låg där. Då fanns inga fler tankar på att hon mådde dåligt. Men oron fanns såklart där. Just för att några dagar innan hade vi ju varit på Husaby och hon fick sättas igång sakta men säkert efter långvarig skada. Sen kom detta. Inlägget jag skrev efter detta innehöll texten: "Sådan rolig kväll fick jag... Tosca mår inte bra alls, veterinären sa också att det mamma beskrev inte lät bra. Så hon är på väg så jag hoppas verkligen vi kan lindra smärtan åt Tosca. Hemskt att se henne må såhär dåligt! Stenhård mage och svälld. Mår så sjukt dåligt just nu... Återkommer senare ikväll när allt är klart och jag fått svaret på frågorna jag har.. #prayfortosca"

 

 

 

Bokstavligt talat var jag livrädd redan då. Jag ville inte erkänna för folk att jag var så rädd att förlora henne, för vi hade inte ens kommit halv vägs med någonting. Men kvällen fortsatte... Hon hade åkt på kraftig kolik. Hon fick stå på dropp, fick slang ner i magen med ljummet vatten osv osv oooosv. Jag såg på hela henne hur svag hon blev och hur svag hon faktiskt var. Det satte sig direkt i mitt ponnyhjärta som bara bulltade mer och mer för varje sekund.

 

Allting fortsatte dag för dag. 21/2 skrev jag ett inlägg som det stod såhär: "Jag vet inte riktigt hur jag mår för tillfället... Mamma fick ringa veterinären igen i förmiddags och Tosca har fått dropp och mediciner igen. Går de inte åt rätt håll så är de bara lasta och dra sig mot Skara, eller liknande, fan.... Mår så dåligt över att hon mår skit. Vill inte förlora min vackra ponny. Hon är min soulmate, mity hjärta, mitt allt! Bryta ihop vore.. Men har nog slut på tårar just nu, men smärtan i hjärtat gör nog tycker jag. Men ändå har jag nära till skratt för allting annat. Men så fort alla tankar faller på Tosca så gör det förbannat ont. Så ja, jag vet inte hur jag mår, huvudet är så jävla förvirrat...." 

 

Det jag dock minns av denna dagen är då att Tosca gjorde sig av med en omgång nr 2 när vi var ute och gick med henne när jag kom hem, överlycklig så jag grät. Men inte fasen gav det med sig lycka i slutändan för det... Jag fick på kvällen sedan ringa veterinären igen som kom ut runt 00.00 på natten. Någon timme senare sa hon till mamma, då jag sprungit ut och gråtit redan. Att om vi inte åker med henne till Strömsholm NU så kommer hon vara död i boxen i morgon.. Jag snabbade mig hem för att packa en väska med det som skulle tänkas behövas under bilresan. När jag kom hem möttes jag av pappa som frågade "hur går det gumman?" jag vräkte ur mig snabbt och stressad "jag måste packa det och det och det och det och det" osv ja ni förstår? Sedan la jag ansiktet i händerna, sprang mot pappa och grät i armarna på honom. Vi pratade en längre stund om allt med Tosca att göra. Jobbigt som f*n var det, aldrig pratat med min pappa så som då. Vi kom varandra snäppet närmare än någonsin just då.

 

 

Jag minns att när jag lastade ur henne så höll hon på att springa över mig. Öronen framåt, pigg och fin och jag kunde inte se en mer frammåt ponny just då. Hon var såååå likt sig själv. Sen fortsatte dagen då, 22/2 där jag då fick ringa kliniken och fråga hur det var med T. Då hade hon förbättrat sig mycket! Hon hade fått äta mat, ingen feber och mådde helt enkelt mycket bättre. Men oron fanns fortfarande i magen såklart.

 

 

 

Det jag minns av dagarna efter detta, alltså datumen 23-24-25-26 så mådde jag väldit dåligt. Varje dag detta lovet var som en plågsam smärta där jag inte kunde vara mig själv. Jag kunde inte le eller skratta åt det folk tyckte var hur kul som helst. För min ponny kanske skulle dö, lämna mig, för alltid, vem visste lixom? Men ändå ville jag inte tänka så, jag ville tro, hoppas och allting på att hon fick komma hem igen. Jag hade planerat upp med folk som kunde hämta henne under de dagar jag var på GHS med mamma och Julia. Jag hade hoppats så pass att jag fixade det i fall att de sa att man fick hämta hem henne. Jag hade dock en känsla, lång långt inne som sa att livet var över. Men, jag ville självklart inte tro på det. Jag ville bara packa ihop allting och åka och hämta henne. För jag förväntade mig det samtalet den 26/2. Men jag fick vänta.. 

 

Det som också tyngde mig dag för dag, det var att höra summorna höjas dag för dag. Det var först 4 siffrigt sen barkade allting iväg till 5siffrig summa jag inte tänker dela med mig av här. Det var den slutliga summan + Toscas mående som gjorde att jag mådde sämre och sämre, dag för dag. Tänk er själva att få höra "Ja och idag är vi uppe i 10.450:-" t.ex ?! Helt sinnes....

 

Sen kom dagen, 27/2 2014. En lycklig Beckas om satte sig i bilen med sin bästa kompis och underbara mamma till GBG för att för första gången gå på ghs som jag längtat så sjukt mycket efter. Jag köpte ingenting under de timmarna vi var på mässan som var nätan 3-4h innan samtalet kom. Jag var så glad, att jag glömde bort att Strömsholm skulle ringa mig. Men sen kom samtalet som förändrade hela mitt liv. Klockan var mellan 11-12 på dagen och nervositeten svajade inom mig när jag såg nummret på telefonen. Sen barkade tiden bara iväg... Tosca hade feber, åt ingenting hade inga bra värden och buköppning stod på listan här näst. Jag hörde sedan summan vi var uppe i och just då så skrek huvudet "nej Becka, de räcker" och det var precis så jag sa till mamma och Julia med när jag la på. Jag tog handen mot halsen fram och tillbaka som man brukar göra när man gör "hugga halsen" rörelserna. Sen la jag på och grät men fick fram orden "Nu ger jag upp, ponnyn kommer aldigt klara detta och inte jag heller. vi är uppe i **.***:- och jag vill inte längre. Jag orkar inte och inte Tosca heller. Nu ger jag mig, det räcker".

 

Mamma ringde upp pappa, sa som jag hade sagt och han började gråta. Kan ni förstå, min pappa som aldrig gråter, grät över min sorg över att för första gången i mitt liv ta ett beslut jag önskar att jag aldrig kommer behöva ta igen... Sen ringde veterinären och jag gav telefonen till mamma, för nu räckte det för mig. Jag tog telefonen där pappa då var i och pratade med honom. Grät och förlarade mina tankar kring allt. Sen säger mamma "Becka... Vill du hälsa på henne innan de gör något åt detta eller vill du att de gör det direkt? Hon mår verkligen inte bra. De har hittat en svulst i buken som kan vara en tumör. Hon kommer aldrig att bli 100% bra. Hur vill du göra" Jag uttryckte mig bara med att jag är klar nu. Det räcker. Få det bara gjort. Där och då togs beslutet och den dagen fortsattes med tårar, samtal, sms, pm och alla kommentarer överallt.

 

Här är sista bilden jag fick på henne, på Strömsholm när vi just skulle åka hem... Mitt älskade hjärta :'(

 

Jag vill bara få er där ute att förstå. Att på en kort jävla vecka kan vad som helst ske. Jag förlorade min drömponny jag skrev om i alla mina dagböcker som liten. Vem vet vem/vilka ni kommer att förlora? Ta vara på all tid ni har.. Jag vill aldrig ge denna sorg till någon människa i hela mitt liv. Detta var den värsta veckan jag någonsin kommer att ha upplevt.. Jag vill leka stark, men svagheten tär fortfarande. Så här har ni min historia. Min saknad. Men även livets gång, allting kan ske på 1 vecka men utdragen smärta. Idag har hon varit borta i 6 veckor, hur sjukt...?

 

Visst är det sorgligt att mista sin bästa vän och speciellt på det här viset. Man tror inte att det kan gå så fort. Ena dagen är de där och nästa dag finns de bara kvar i våra hjärtan. Jag tycker att du är en stark individ och du gjorde ett väldigt moget beslut. Kram

Bästa becka! <3

Allt kommer bli bra Rebecka :)

<3 styrke kramar

Mina tårar rinner :( Jag vet precis hur du känner dej. Det är så oerhört jobbigt att ta det där hemska beslutet. Men i ett sånt läge kan man inte vara egoistisk å tänka på sig själv, utan man måste tänka på djurets bästa. Du fattade det rätta beslutet å Tosca finns där vid din sida, alla dagar!

Kram Linda

Tusen kramar Becka, vi klarar det här tillsammans!<3

Jag grät när jag läste inlägget. Det är fett orättvist mot dig att behöva gå igenom en massa skit när du inte gjort nått... Men tyvärr är det så när man håller på med hästar, vi kan inte riktigt bestämma. Det är tur att du har Bandit, för det känns som att ni två kommer ta er lååångt och lyckas! Så R.I.P Tosca och lycka till med Bandit. :) :(

Ja du gumman, när ja läste inlägget igår blev ja såå berörd och mindes den dagen med allt som hände så tydligt. Jobbigt att läsa om det igen och uppleva de på nytt, men samtidigt var det skönt också. Ja trodde då och ja tror fortfarande du och vi tog rätt beslut även om det gjorde hemskt ont i mitt mamma hjärta att se dig så ledsen. Samtidigt var ja väldigt stolt över dig som var så osjälvisk i det läget. Du tänkte på din vän i det läget och tog bästa beslutet för henne just då. Älskar dig gumman. Fortfarande lika stolt över dig varje dag. Du är mitt allt. Första och enda tjejen i mitt liv. <3

Min medryttarhäst försvann precis.... Jag vet precis hur det känns! Men livet går vidare, jag lovar! Tiden läker inga sår men man lär sig leva med det som har hänt! Nu har jag lite av hennes man hemma som jag luktar på när jag blir ledsen...

Ååååh :( :(

Sitter och bölar! Så himla fint skrivet och så himla berörande, Jag kan verkligen sätta mig in i din situation!! Tänk om samma sak skulle hända mig. Kan inte fatta hur jag skulle överlevt! Stark av dig att ta det beslutet iallafall.
Tusen miljoner styrkekramar!! Hon har det bättre nu, slipper lida. <3 <3 <3 <3

Åh Rebecka, jag läste just inlägget och jag ljuger om jag säger att jag inte sitter och storgrinar här. Du har blivit ännu mer av en inspiration då du verkligen klarat av detta, och nu sitter jag i samma sits. Min älskade medryttarponny fick ta borts idag, av en plötslig tarmstoppning. Allt kan hända på 24 timmar, jag som vaknade imorse hur glad som helst eftersom vi börjat kika på egna hästar, och nu detta... Men, klarar du det klarar jag det, tack för att du finns och stöttar genom att bara vara du och skriva dina inlägg, kram <3

Oj, vilket djupt inlägg.. Man har mycket lättare att sätta sig in i din situation nu, även om man såklart inte kan föreställa sig ändå. Men du kämpade för Tosca och det lovar jag dig att hon kommer vara evigt tacksam för! Du tror att du är svag Becka men efter detta inlägget har jag nog aldrig sett dig starkare! ♡