Jag vet inte vart jag vill börja detta inlägget. Men det jag vet är i alla fall att jag vill få ut all skit ur mitt huvud. Det är nämligen så att väldigt ofta nu det senaste året har jag ställt mig frågan "varför ger jag bara inte upp?"... Men att bara ställa frågan ger mig en kniv i magen och snabbt kommer jag tillbaka till att jag kan inte ge upp, för jag går miste om så himla mycket och går troligen miste om en drös underbara människor som faktiskt ser upp till mig. Som ser mig som en kämpe, ska jag ge upp då? Näh, skulle inte tro det!

 

Ni ska veta att när jag förlorade T så fanns inga sådana tankar alls. Jag ville visserligen bort ett tag och bara andas frisk luft utan oro och smärta i kroppen. Men ge upp, de tankarna fanns bara inte. Jag ville istället bevisa att även om en sådan motgång möter dig så får man inte ta det som en sista bekräftelse på att inte lyckas. Man förlorar människor runt sig hela tiden, djur och annat som går emot en hela tiden. Men bara för att en person går bort så betyder det inte att du själv måste göra det eller hur? Man måste då istället leva för den som lämnat en och bevisa för världen att man lever för en extra, att du lever för två - tre - fyra, vad vet jag. Men jag lever i alla fall för T. Jag vet så väl att hon hade inte velat ge upp så istället lever jag vidare med henne kring kandleden och hennes power trycks in i stunder när det behövs.