I morse skrev jag på instagram att det var 6veckor sedan T lämnade mig ensam här nere. Att jag nu måste försöka att tänka på allting positivt i livet än gråta över att hon inte finns kvar. Men det "roliga" var att när jag kollade lite förut, så är det faktiskt 7veckor sedan och inte 6? Har jag redan börjat glömma? Har jag redan börjat tämpa ner mina tankar kring henne? Det vore ju faktiskt inte så fel, för då har jag tid att må bra och inte gräva ner mig i de tankarna om henne varje dag. Detta menas med att nästa vecka har det gått två månader. Alltså jag fattar inte hur fort tiden går. Saknaden är stor, men den tar inte längre över min vardag, den börjar finnas inom mig nu bara och kryper fram de tillfällen få jag verkligen tänker efter.

 

Den 24 april är det prick 1år sedan vi fick se att Tosca var halt och skadorna påbörjade. Men att det som inträffade efterråt var tvunget att hända är ju bara otur. Jag vill bara ha henne tillbaka. Dock brukar jag inte säga att hon är.. Död.. För jag hatar det ordet! Men istället använder jag mig av "hon är borta och kommer aldrig mer tillbaka" för det låter bättre.