Texten på låten vill säga så mycket. Att även om saker och ting känns jobbigt och att man gärna vill ge upp så ska man inte det. För man vet att man är så tighta tillsammans, så folk kommer att veta om en. Som t.ex Romeo och Julia. Man berömmer den man älskar, man vill inte där ifrån. Man har inte trott på sann kärlek förr, men nu gör man det. Man ska inte vara rädd för att visa den man tycker om, att man verkligen tycker om den personen. Tror man på att det kan funka, då ska man låta den känslan bli till något större.

Med tiden kan det gärna förändras. Relationen går upp och ner. Men man lämnar inte varandra för det. Man stannar kvar och kämpar. Man är odödliga tillsammans och kärleken är odödlig. Att man visar hur långt man kan gå för den man älskar.  

För mig betyder texten så himla mycket. Den påminner mig om min relation till min häst. Han är min framtid. Vi delar både glädje och tårar. Allt från glädjetårar till sorgsna tårar. Vi har våra stunder då vi inte går ihop. Vi bara bråkar. Jag har inget tålamod vissa dagar och då påverkar det stunderna med min älskade häst. Eftersom han bara är 1,5 år så är han bebis. Man måste kunna ta motgångar för att framgången ska få ett bättre resultat vissa gånger i livet. 

 Att ha en häst som är såpass ung, det är ett hårt arbete. Att ta hand om all hantering, utveckling och alla motgångar. Man måste kunna hantera situationen på rätt sätt för att fortfarande orka med att vara kvar där man står. Så många gånger jag funderat på varför jag skaffade en unghäst, och tänkt att jag inte klarar av det. Men sen tänker man om när man kollar tillbaka på alla bra stunder och de bra stunder som väntas komma längre fram med tiden. 

Det finns dom som inte kan förstå att man kan ha ett starkt band mellan sig och sitt djur. Men den är även lite svår att beskriva för dom som bara tycker att man snackar strunt. Tänk er själva, hur mycket älskar inte ni er familj? Att bara vara med dem och dela glädje och allt nöje med dem. Det är en underbar känsla. Samma för mig om jag är i stallet. Att bara se sin sitt stora djur på gången. Att vara i närheten av det och ta hand om det. Samma sak som att ta hand om en kompis på ett bra sätt, den relationen är fantastisk. Att känna att man gör någonting bra av situationerna när man är med varandra osv. Så när min häst gör någonting bra, då får han självklart en massa beröm och godis. När du pratar med din bästa kompis och hon/han sitter och lyssnar på dig. Då känner man en trygghet och man vågar prata ännu mera. Du vet att din bästa kompis inte går till en annan person direkt och snackar om det hon/han inte fick för dig. Samma sak gäller denna hästen för mig. När jag mår dåligt och jag inte tycker att någon lyssnar, då går jag till honom. 

När jag kommer till hagen och han kommer mot mig direkt. Bara det lagar ett brustet hjärta. Att sedan krama om halsen på honom och han lägger sitt huvud mot min rygg och kramar till, då får man en trygghet, som om du kramades med din bästa kompis. Sen när jag står och drar ut alla ord jag vill ha sagt så går inte han sedan och berättar för någon annan. Men jag vet att han hör mig, även om han inte förstår. Jag tycker att bara en person finns där, så bryr jag mig inte om att den inte förstår, bara man kan prata. Därför älskar jag verkligen relationen tillsammans med min häst så himla mycket.

Texten beskriver inte bara en positiv känsla mellan två personer i en relation. Utan även alla motgångar och allt man måste offra för det man vill. Samma sak gäller mig med min häst. Nog för att jag älskar honom extremt mycket. Men det finns både nackdelar och uppoffringar i att vara en hästtjej. Jag är inte bara intresserad av hästar, jag tävlar också. Sporten är hoppning och det är en sport som kräver extremt mycket mod och självförtroende. Det kan hända vad som helst i den sporten. En krasch i ett hinder och senan på hästen kan gå av och den måste avlivas på plats. Man vet aldrig vad som kan ske, eller när. Att den fastnar i tråden i hagen när den försöker rymma, bara en sådan sak kan vara den sista stunden för det djuret i livet. 

Att vara hoppryttare är också svårt. Man får ta mycket motgångar. Men dom lär man sig av och rättar dem till det bättre som också ger ett bra resultat mot framgång eller chans för högre nivå och meriter. Min framtid är så himla spännande på så vis, för jag vet inte vad som kan hända på vägen. Om det är en hel hög med framgångar i vår utbildning tillsammans eller om ett hav med motgångar kommer 10 gånger på direkten. Det finns ingen som kan förutspå hur det kan läggas upp. 

Det finns även måsten som gör att tiden inte räcker till. Mina kompisar väljer att gå på bio, men jag trivs bra i stallet.