Sedan återbesöket med Tosca sist så kan jag inte slutea att förstå, att i februari kanske hon är frisk. Att jag får börja rida henne igen. Kolla tillbaka på bilder och videos från stunder jag aldrig kommer att glömma. Snart kanske jag sitter där igen. Jobbar mig framåt sakta men säkert för att utbilda vidare min bästa vän som alltid funnits där när jag haft det som värst. Ler så fort jag kommer till stallet, för hon gnäggar så fort jag kommer dit. Ropar jag på henen så brukar hon svara och så fort jag går mot hennes hage så ställer hon sig och kollar med skimrande ögon "åååh ska du ut med mig igen" lyckan är total. 

 

Att hon kommer tillbaka efter 10månader, kanske till ett skick bättre än någonsin, kanske så får hon bara ta det lugnt resten av tiden hon har i livet, ingen vet ännu. Men att få henne frisk, få rida henne och bara vara hon och jag. Den lyckan kan inte någon ta ifrån mig och ingen kan få mig att falla efter att denna ponnyn fått mig att våga tro på att allt är möjligt<3