I år har det varit ett år med mycket att le till. Motgångar och glädje på samma gång har också hänt kan jag lova. Jag och Tosca började året med en 5e plats i Sunne i L:C tror jag det var. Vi kom 2a i Säffle i en L:C (tror jag) i slutet av året. Sista tävlingen så kom vi 4a i L:B.. Men dens största händelsen var när vårt hopplag (Grums) vann DIV lll i sommras. Första omgången blev vi första utanför placering, andra omgången vann vi och sista omgången så vann vi och då tog vi där med hem finalen också. Vi var enda laget som var 0-0or så vi behövde inte ens en omhoppning för att vinna. Det var det sjukaste jag varit med om och kunde nog inte varit mera stolt än jag var då och är än idag. Vet också att vi startade några clear rounder för att hon bara skulle få "leka" runt en vänta för nästa klass.

 

Vi + laget gjorde också vår debut i DIV ll. Första gången vi deltog så kom vi 2a. De andra omgångarna gick inte speciellt bra, det var på Fryksdalen. Men vet i alla fall att jag var glad när vi kom placerade som 2a för att vara första gången i DIV ll. Det var vi + ett lag till (Arvika) som gick till omhoppning så vi kunde sämst bli tvåa, helt okej!

 

Den hemskaste händelsen men ändå den dagen som jag var som mest stolt över mig själv. Det var i Filipstad på omgång två i DIV ll.. Min L:B innan laget flög jag av på sista hindret i kombinationen som jag tror också var de sista hindret innan mål (ej omhoppning då hon stannade på första hindret pga att hon skulle bajsa).. Har aldrig flugit av på tävling förut så i år var första gången. Jag landade på ryggen och huvudet fick ett kraftigt slag. Käken värkte så jag kunde inte äta på någon vecka efter. Min lagledare sa att jag skulle säga till om jag skulle hoppa laget eller inte men jag va säker på att med den värken jag hade överallt så skulle jag inte klara av det. Men jag hoppade fram men jag ville inte ut på banan för jag hade inte gått banan innan. Bara kollat på dom andra. Men tillslut så stod jag där, på banan, fick min startsignal och fick stop på samma plats men tänkte att "Neeej, nu jädrar ska jag fixa detta för dom andras skull" så jag gick ut och levererade på bästa sätt och övervann min rädsla som va för klassen innan. Jag har aldrig sett min mamma gråta så mycket för att hon varit s stolt, men då var hon verkligen det. Hon kom och kramade om mig direkt, folk tog Tosca och jag fick gå och vila igen.

 

Jag kommer ihåg att vi red i Kil, Grums, Arvika, Säffle, Sunne, Christinehamn, Karlstad, Filipstad och Fryksdalen. Mer minns jag inte..

 

Så stolt över min ponny även om vi haft stunder som gjort mig så arg att jag velat sälja henne. Men de är då hon ändrar på sig och bara kör gärnet för att visa vad hon kan. Hon levererar så grymt när hon väl är på det humöret!