New Scene D - När tiden stannar:

Tiden stannade till när jag såg dig stå där. Helt svart som natten och helt ensammen utan närheten av en enda levande varelse. Dina svarta ben stod stadigt på marken, de visste sin plats på jorden. Det var som att hela världen stannade upp när jag kollade rakt in i dina ögon. För allt  blev tyst, ingen var runt dig. Min mamma gick in i hagen mot dig, min fyrbenta vän. Solljuset visade henne den perfekta vägen till dig. Du kom mot henne, sakta men säkert. Du stannade ca en ynka dm från hennes fötter och körde ditt huvud rakt i hennes mage. Hon såg på dig att du var svag. Så svag att dina knän skakade. Hon visste redan då, att vårt beslut var det rätta. Hon tog dig i grimskaftet och sa till dig att vi nu skulle åka hem till de andra hästarna. Det syntes på dig att du hörde vad varje bokstav bildade för mening.  För du gick rakt på transporten.

När vi kom hem så lastade mamma ut Dea och ställde henne på gången.

-       Mamma, ska jag gå och hämta Tosca nu eller? Så vi kommer iväg på en ridtur.

Mamma kollar på mig med tung blick. Som att hela världen var tom, att hon inte såg mig. Hon såg ledsen och rädd ut.

-       Ja, gör det.

Det var det enda enkla svaret jag fick just den sekunden. Jag gick mot hagen i denna frostiga januari månad. Kollade mot hagen och ropade på min ponny som då gick sakta mot utgången till hagen. Grimskaftets krok var segt, som att det frusig fast. Men all styrka inom mig gjorde att jag fick upp den ändå. När vi närmade oss stallet så såg jag hur mamma stod och hängde på Dea. Jag såg också hur de båda blundade med ögonen och njöt varje sekund av varandras närhet. Det var verkligen mammas häst. Jag gick in på stallgången och satte fast Tosca i kedjorna som hänger på sidorna av väggarna. Sen gick jag mot sadelkammaren och mamma kom efter mig. Hon började plocka ner ett gammalt fleecetäcke som hon tänkte ha på Dea nu när vi skulle ut och rida. Men jag stoppade henne lika fort och tog ner ett inplastat nytt täcke som var lila flammigt och gav till henne. Hon kollade på mig med konstig blick, som om jag vore dum i huvudet.

-       Ska jag ta detta täcket? Det är ju nytt.

Jag ger henne en blick som gav henne svar. Men för att får henne att förstå varför jag gjorde som jag gjorde, så svarade jag:

-       Självklart ska du ha detta lila täcket till henne nu. Dea är super vacker i lila. Mamma, det är som gjort för henne. Jag lovar!

Mamma kollar på mig och ler. Hon höll med att det var verkligen det perfekta täcket för Dea. Jag själv tog mitt fina tävlingstäcke, eftersom detta var en speciell ridtur. En väldigt speciell tur…

Jag gick bakom mamma och Dea med Tosca. Kameran hängde som en sten runt min hals. Men det var värt det. Att fota mammas och Deas fina utstrålning i det fina vädret ute var en underbar känsla. Att se på mamma hur hon njöt av varje sekund på hästryggen. De stannade upp så jag kunde ta stillbilder. Dea gjorde sina berömda vevningar med frambenen. Hon såg fantastiskt vacker ut när hon gjorde så. Just då fastnade hon perfekt på kamera linsen. När vi började skritta hemåt så började hjärtat bullta, ångesten började komma och tårarna började lägga sig i nederkanten av mina ögon. Snart var det dags. Dags för både mig och mamma att säga farväl till dig Dea.

När vi stod i stallet och fixade iordning våra fyrbenta vänner så hörde jag en bil som svängde in på gårdsplanen. Jag fick panik. Jag sprang mot stalldörren. Där stod en mörkgrå bil och i satt veterinären. Jag sa snabbt till mamma att jag går ut med Tosca nu. Jag tog snabbt på grimskaftet och gick ut mot hagen. Just då, när jag närmade mig verkstaden så klev min pappa ut genom dörren och sa:

-       Hej gumman, hur är det?

Jag orkade knappt svara för att när pappa började fråga det, då föll tårarna och jag svarade:

-       Inte så bra…

Sen brast det, ett helt hav med tårar föll och jag kom allt närmare hagen och skulle släppa ut Tosca. Det klickade segt i grimstaftskroken än en gång. Men nu fick jag ändå upp det utan problem. Jag började gå tillbaka mot stallet då jag såg att mamma stod och pratade med veterinären. De ropade på mig och började då förklara hur allt skulle gå till. Hur händelsen skulle se ut och allt punkt i pricka precis som det skulle bli. Jag gick sedan in i stallet och spände fast grimskaft i grimman på Dea. Mamma slängde upp mig och jag gick iväg. Jag tog backen ned mot gärdet eftersom Dea inte hade några skor. Jag tog upp mobilen och filmade hennes guppande nacke och vifftande man som glänste i solljuset. Tårarna rann ner för kinden varje steg som hon tog. När vi kom ut på gärdet och jag såg hur mammas bil kom först och sedan veterinärens. Då kände jag hur ångesten kom, hur paniken spred sig i hela kroppen. När jag närmade mig dem så stod mamma med kameran och fotade. Jag stannade till jämt framför henne och slängde mig runt Deas hals och grät. Jag grät så mycket tårar att de aldrig tog slut. Sen hoppade jag av. Tog henne i grimskaftet och gick mot veterinären som då kom med en lugnande spruta i handen. Hon stack den i Deas hals och jag såg på henne, hur hennes ögon sakta stängdes och blev trötta. Hon körde sitt huvud i mig mage och jag kände sorg och smärta i mitt hjärta. Det var en jobbigt stiuation. Sen frågade mamma mig:

-       Vill du att vi ska vänta med att skjuta tills du gått eller vill du stå kvar och se?

Jag skakade på huvudet, gav grinskaftet till mamma och gick mot bilden. I ögonvrån såg jag hur veterinären tog pistolen mot Deas panna. Men jag vände huvudet lika fort som jag såg det. Just när min hand rörde hantaget på dörren på bilen så small det och ett tungt dunns hördes bakom mig. När jag satte mig i bilen och stängt dörren kollade jag ut. Där låg hon, min bästa kompis, död! Hennes ben, de sprattlade, hon sprang i luften nästan. Det såg hemskt ut och nu fanns det ingen återvändo. Allt var över och tiden blev tyst och tom. Det enda jag hörde var mig själv och mina tårar var det enda som kändes eftersom de föll en efter en ner för min kalla kind. När veterinären gått från Dea, så satt mamma vid hennes huvud och klappade sakta och kärleksfullt. Jag gick ut, satte mig på knä och dök med huvudet på Deas kalla och uppsvällda mage. Jag hörde hur det fortfarande bubblade där inne. Jag kollade upp på mamma. Mina ögon var fyllda med tårar och mascaran rann. Mamma kollade på mig.

-       Hon har det bra nu i alla fall. Hon lider inte, hon har inte ont. Det känns väll ändå rätt bra även om det är tungt och jobbigt eller hur?

Jag nickade och höll med. Jag såg på mamma hur hennes tårar också föll över hennes rödrosiga kinder. Att hon verkligen kände att hon, eller ah vi gjort rätt val. Just den sekunden som mitt huvud ännu en gång las på hennes mage så stannade tiden. Ingenting kändes som förut. All kyla försvann, det enda jag kände var tomhet men värme i min kropp. Jag låg verkligen på magen på min döda häst. Att känna den känslan av att ett djur verkligen betyder så mycket är helt sjukt. Just den stunden var som en evighet som stannade till. Det var som att bara jag och mamma fanns där. Det enda som fanns runt oss var ett fruset och hårt gärde som snart skulle öppnas. Ett hål skulle grävas till vår vän. Så att hon alltid skulle finnas kvar hemma hos oss. Jag kollade på Deas huvud och klappade hennes kalla mule. Kollade rakt in i hennes tomma tårra ögon och sa:

-       Jag kommer aldrig glömma dig gumman, aldrig.

/ Rebecka Karlsson 10 februari 2012