Dagen jag väntat på sedan man hörde mamma och pappa gnälla första gången när man var liten "du är inte 18år och får bestämma eller göra det än" men nu är jag här! För många så kanske det bara är en högre siffra, men för mig är det en typ av befrielse. Snart körkort, komma in på roliga ställen, (beställa saker själv haha ;) ) och massa annat kul. Jag bor liksom i en fiskskål som jag varit i sedan 4år men nu kan jag snart ta mig vart jag vill, med egen bil. Just nu är jag hur glad som helst och även fruktansvärt trött då jag somnade efter 02.00 inatt haha, sen ringde moster 07.00 och sa grattis, hon trodde jag skulle till skolan haha.. Sen hade jag inte stängt av larmet från skolan, så den ringde 08.00 sen kom mamma och sa grattis vid 09.00. 

 

Idag blir det mycket fest planeringar till i morgon. Bästa tjejkompisarna kommer och myser till det med mig och har en bra kväll och i morgon smäller det! Ska göra mitt bästa för att få allt att gå ihop, tack så mycket för allt grattis som kommit och säkert kommer under dagen <3

 

Kan ni förså hur himla lycklig jag är på en skala från 1-100? Jag, Rebecka, har ännu inte avslutat mitt kära ponny år ännu. Mitt sista år kommer att tillbringas tillsammans med Chili på ponnytävling vilket känns galet roligt. Ska rida upp honom i klasserna åt Jennifer då det tar stop för henne över LC+ (95cm) då hon börjar tveka för höjderna. Men vi vet att ponnyn kan, han löshoppar 1,35cm här hemma så. Han har ju kapaciteten. Så nu ska jag upp i klasserna med kära ponny skrutt. LB-LA blir det och det har jag alltid drömt om med T, att debutera LA för henne hade varit en fis i rymden.. Tyvärr han vi aldrig dit, blev en 3e plats i första LB'n vi gjorde och de var det bästa vi kom till. Så att få denna chansen, att folk tror att jag kan lyckas att utbilda så pass bra ger mig ett grymt självförtroende. Jag är så lyckligt lottad som har så positiva människor runt mig som vill ge mig äran. Så i år blir det att tävla två hästar och en ponny. Så i år kommer jag bo på tävlingar runt om i värmland haha!

 

Mitt bloggande har legat på botten. Inte suttit vid dator och bloggat på hela helgen haha. Endast via telefonen och de är pga att jag är extremt trött just nu. Jag har problem med huvudvärk och sover under dagarna också vilket jag aldrig gör annars så slut i kroppen är bara förnamnet. Denna helgen ahr varit intensiv också. I fredags red jag Ella på nya bettet och det var ett grymt pass! Jag var så glad och lycklig att bitar föll på plats. Lördagen var det tävling och även igår, söndag. Så det har varit en del. Umgåts med folk, fikat, vart på kalas osv. Så bloggen har inte kommit i första hand direkt. Men hoppas nu på att komma tillbaka för att stanna i alla fall. Men det händer inte så mycket här, trots att jag har många läsare så är de lite dött, men vet inte vad man ska göra åt saken för att få er att vakna till lite? ;)

 

Ska försöka samla på lite motivation och kunna blogga idag, för att då upp humöret och få bloggen till det bättre i alla fall. Tröttsamt när man är så extremt omotiverad. Men hoppas som sagt på att det bli bättre. Snart lov!

 

Ingen ork, tårarna stiger, ångesten ökar - vill inte fortsätta på detta spåret. Måste vika av snart och hitta motivationen. Fått för mycket problem med Ella just nu, så mitt tålamod, nja, vi behöver inte snacka om det... Jag vill bara låta henne vara, inte röra eller se henne och de är super jobbigt. Hon är speciell som jag skrivit och just nu, ja då är de verkligen inte kul alls. Hon är dum på transporten, hon är inte arbetsvillig i ridningen och hon bara kastar sig, stegrar och härjar när hon inte får som hon vill både för hand och när ja sitter i sadeln. 19 år och helt knäpp....

 

Kommer tillbaka när motivationen ökat, just nu simmar ja på botten. Tävling i morgon - Kul...

 

 

Just nu är jag inne i en period där mitt liv är väldigt förvirrande. Detta kanske förvånar många med tanke på att jag inte pratar om det öppet för folk. Men eftersom jag sällan är öppen här på bloggen kände jag att det är bra om ni lär känna mitt rätta jag från olika typer av plan i livet. Så just nu, ja det är väldigt upp och ner varje dag. Allt med att skolan slutar om ca 4veckor och jag gör mitt sista sommarlov, jag vet inte om mitt hjärta börjat bullta för en väldigt fin människa som jag inte vågar sätta klorna i just nu, mitt humör är upp och ner för att jag umgås med samma människor varje vecka i princip, jag måste börja förnya mig. Sen är det så mycket med att jag tänker tillbaka på T och gräver ner mig även om jag egentligen inte behöver göra det eller har en anledning till det. Hon mår bra så jag bör också göra det. Tror ju inte direkt att hon saknar mig? Jaja, ni förstår i vilket fall som helst att mitt huvud går på högvarv och hjärtar klappar en hel del. 

 

Jag har dock fått en väldig motivation nu till att börja träna, på riktigt. Både med hästarna men speciellt bara mig själv - gym. Så i förrgår (lördags) var jag med mamma på hemma gymmet och igår hade jag en extrem träningsvärk i magen och bröstet. Så jag kände då ännu mer motivation för att ta tag i livet och mit själv. Jag vill se mig själv i spegeln, le och vara glad över att jag är jag. För hur jag är som person, det knäcker mig inte. För jag är fruktansvärt ödmjuk, omtänksam och fin som person. Men min utsida kan jag bli galen på. Jag är inte ful, verkligen inte. Men jag får lite ångest när jag tar på mig vissa kläder och är med vissa människor, för jag jämför mig med andra väldigt lätt.

 

Ni kanske förstår nu att jag är väldigt spänd på att kliva upp på morgon, för jag vet inte riktigt hur jag mår riktigt. Men det som jag alltid faller tillbaka till är att jag har två fruktansvärt fina hästar i stallet. Eller ja, Aelsa också. Älskar dem så fruktansvärt så himla mycket. Hade det inte varit för min kärlek till dem och vad de gör för mig - då hade jag inte sått där jag är idag med det leende jag faktiskt bär på när jag är som lyckligast<3

 

Som jag skrivit många gånger så har jag verkligen ingen kärlek till skyddsväst alls. Dock älskar jag min senaste som jag har, sitter jätte bra och jag känner mig inte direkt uppsvälld i den som i alla andra jag haft. Men den 24e maj så tävlar jag i Arvika och det är sista tävlingen jag använder säkerhetsväst på Ella. Efter den tävlingen är de endast 6dagar kvar och jag fyllet 18år den 30e maj, bara bäääm! Lyckan är total, så jag kommer inte ha den sista omgången med laget och resterande tävlingar med Ella.

 

 

Ni bara måste in och läsa inlägget nedanför (klicka på bilden), snälla! Ni kommer få en pepp på vägen. Någon kanske behöver det lite extra? ♡

 

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta.. Men jävlar va bäst hon är, vilken stjärna!

Jag erkänner nu för er att det jag är mest rädd för över allting annat är döden. Finns inget jag är så rädd för som den, det eller vad man nu skriver eller säger. Spela roll, lika rädd för det oavsett vad. När jag gräver mig in i tanken så kan jag till och med börja stor böla för mig själv eller i en folk mängd, det spelar ingen roll. Jag är jätte rädd, alla dagar i veckan, för du vet aldrig när du lämnar allt och alla här nere. För det kan ske vilken sekund som helst och det skrämmer mig mest. Jag drömde väldigt mycket som liten om att jag dog tillsammans med mamma och pappa i olika trafikolyckor. Därför är de typer av sätt att dö på det värsta jag läser om, i trafiken! Tänk om man själv är den enda överlevande i bilen och det sitter fler med men att de inte rör sig alls. Fy fasen, vilken mardröm!

 

Det jag har tänkt på mer och mer nu är vem jag skulle vilja ge vad om jag försvann. Så som saker, hästarna, kaninerna m.m. Så en liten tanke jag har, är att detta är som min "skiss" på pappret på vilka som är delaktiga i mina saker:

 

Vädret ute nu är ju bara för underbart. Just nu är jag super trött efter träningen med Bandit och det berättar jag i ett inlägg senare om hur det gick. Just nu sitter jag i soffan med Emmiie och Julia, ser på tv och dricker vatten. Kroppen är helt slut, aldrig gjort så mycket under ett lov som jag gjort på detta. Mer blir det också. Tror bara jag har i morgon som "ledig" dag. Vet inte vad jag ska göra faktiskt, ringa någon som vill umgås kanske? Haha, jag får kolla på det. 

 

Jag är i vilket fall hur glad som helst. Även om mungiporna hänger pga att jag är så trött haha.. Men jag umgås med två av mina tre bästa kompisar, vädret är helt gudomligt ute (tror jag ska slänga mig i solstolen snart hihi) och hästarna är hur fina som helst. Ikväll är det första uteträningen för i år och första träningen på 3veckor för Ella vilket kommer resultera i en galen Ella eller en snö, vi får väl se.

 

Just nu så är livet inte direkt någonting att klaga över. Efter att ha haft Aelsa hos Fredrik så har vi ju fått hem en häst som en fullt ridbar, ensam, i alla gångarter. Jag har en Bandit som trimmas inför testet i maj och intensiv ridning börjar till veckan ute på Hammarö med Fredriks hjälp. Ella är fräsch, första hoppträningen på onsdag och jag kan inte bli mer taggad än var jag är på det just nu. Nästa helg den 27 är det första lagomgången med henne och peppad, ja, det är det minsta jag är!

 

Allting bara rullar på, skolan är väl det enda som känns lite segt just nu men det är snart över det med vilket är underbart. In på sista året och sen vidare mot nya möjligheter. I sommar v 25-26 har jag intensivkurs för körkort, sen har jag det - hur skönt!? Men innan det, den 30 maj så fyller jag 18år och har ett stort steg att ta med att förnya mig väldigt mycket med livserfarenheter och även se mig omkring. Jag har större plats att gå på vilket kommer kännas hur bra som helst.

 

Det finns ju en del inom ridningen nu som ger mig extra kraft. Förr siktade jag ju dröm målet som då var Falsterbo. Men nu har en annan sak hoppat före som kan ske redan i höst. Aelsa ska gå kvalitén och om hon då får 8.0 i bedömningen, minst (!!) så blir jag direkt kvalificerad till semifinalen i Flyinge. Eller så rider jag tre felfria LC klasser, alltså 1m på henne och kan då också bli direkt skickad till Flyinge. Hur coolt och stort är inte det för en sådan "liten" lantisryttare (skämt o sido) som mig? Jo, det är huuuuuur stort som helst.

 

..då såg min utrustning ut såhär. Jag har nytt ihopplockat träns och annat nytt träns, nya sadlar och andra ting. Detta var innan jag fick Ella. Så jag funderar på om inte jag ska dola med detta ikväll faktiskt. Eller kanske inte, för Aelsa har Ellas sadel. Kul att få med all utrustning faktikst. Men i alla fall, de är kul att se hur man kan utveckla utrustningen genom åren. 

 

Tycker ni att de vore intressant om jag skrev lite om vad jag har hur jag tycker att det är osv? Har ju bytt en del genom tiden jag haft Tosca och fick Ella. Så jag kan ju skriva del för del om sak för sak.

 

 

20 februari började min mardröms vecka som gav resultatet - en häst mindre. Inlägget om just det datumet är här men jag vill berätta hela historian i ett inlägg. En historia jag inte ens vill önska min värsta fiende. Denna smärtan och de såren som denna veckan gav mig, det är bara det jag fantiserat om innan men som jag nu idag bär på dagligen. Smärta som aldrig kommer lämna min kropp. Men det sägs att tiden läker alla sår, dock tror jag inte på det alls. Där emot visar dina ärr vart du en gång varit - men inte vart du ska.. Här är min sanning:

 

20/2 -14, dagen då jag min mamma sa till mig att Tosca inte ville äta upp sin mat. Hon var ett matvrak, ett riktigt sådant! Så det hör inte till hennes vanligheter. Men ut i hagen kom hon och småtuggade hö'et som låg där. Då fanns inga fler tankar på att hon mådde dåligt. Men oron fanns såklart där. Just för att några dagar innan hade vi ju varit på Husaby och hon fick sättas igång sakta men säkert efter långvarig skada. Sen kom detta. Inlägget jag skrev efter detta innehöll texten: "Sådan rolig kväll fick jag... Tosca mår inte bra alls, veterinären sa också att det mamma beskrev inte lät bra. Så hon är på väg så jag hoppas verkligen vi kan lindra smärtan åt Tosca. Hemskt att se henne må såhär dåligt! Stenhård mage och svälld. Mår så sjukt dåligt just nu... Återkommer senare ikväll när allt är klart och jag fått svaret på frågorna jag har.. #prayfortosca"

 

 

 

Bokstavligt talat var jag livrädd redan då. Jag ville inte erkänna för folk att jag var så rädd att förlora henne, för vi hade inte ens kommit halv vägs med någonting. Men kvällen fortsatte... Hon hade åkt på kraftig kolik. Hon fick stå på dropp, fick slang ner i magen med ljummet vatten osv osv oooosv. Jag såg på hela henne hur svag hon blev och hur svag hon faktiskt var. Det satte sig direkt i mitt ponnyhjärta som bara bulltade mer och mer för varje sekund.

 

Det jag dock minns av denna dagen är då att Tosca gjorde sig av med en omgång nr 2 när vi var ute och gick med henne när jag kom hem, överlycklig så jag grät. Men inte fasen gav det med sig lycka i slutändan för det... Jag fick på kvällen sedan ringa veterinären igen som kom ut runt 00.00 på natten. Någon timme senare sa hon till mamma, då jag sprungit ut och gråtit redan. Att om vi inte åker med henne till Strömsholm NU så kommer hon vara död i boxen i morgon.. Jag snabbade mig hem för att packa en väska med det som skulle tänkas behövas under bilresan. När jag kom hem möttes jag av pappa som frågade "hur går det gumman?" jag vräkte ur mig snabbt och stressad "jag måste packa det och det och det och det och det" osv ja ni förstår? Sedan la jag ansiktet i händerna, sprang mot pappa och grät i armarna på honom. Vi pratade en längre stund om allt med Tosca att göra. Jobbigt som f*n var det, aldrig pratat med min pappa så som då. Vi kom varandra snäppet närmare än någonsin just då.

 

Jag minns att när jag lastade ur henne så höll hon på att springa över mig. Öronen framåt, pigg och fin och jag kunde inte se en mer frammåt ponny just då. Hon var såååå likt sig själv. Sen fortsatte dagen då, 22/2 där jag då fick ringa kliniken och fråga hur det var med T. Då hade hon förbättrat sig mycket! Hon hade fått äta mat, ingen feber och mådde helt enkelt mycket bättre. Men oron fanns fortfarande i magen såklart.

 

Tro det eller ej kära läsare... Men jag drömmer redan nu om en helt ny häst. Det är sant, de finns inga planeringar på en ny, men jag drömmer om en ny häst. Jag är mer taggad än någonsin för en ny häst nu. Men som sagt, vi ska inte skaffa någon mer. Jag vill dock förbereda mig för en ny, tagga mig själv för en ny även om jag redan har hästar, en hel hög av dem kanske man kan säga och vissa tycker. Men jag skulle verkligen vilja ha en till, jag vet dock inte varför...

 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så älskar jag att ha hästarna runt om kring mig. Sen känner jag mig tom efter att T försvann från mitt liv och hon tog en väldigt stor plats i stallet. Kan fortfarande tycka att jag hör henne gnägga, så ja. Den smärtan och tomheten tar ju en del krafter från en. 

 

Jag vet dock inte vad jag skulle vilja ha nästa gång, förutom att den ska vara under 1,70cm och över 1,65. Åldern är ju i och för sig också något jag hakat upp mig på, jag skulle vilja ha en 6åring. Vet inte varför haha. Men ah, kanske att den är 5år också, de går det med. Men nu vet ni vad jag dagdrömmer om i alla fall, en ny häst.

 

Kan inte du skriva ett inlägg om vad du skulle göra om du inte var intresserad av hästar? :)

I mina ögon är det väldigt självklart vad jag hade gjort om jag inte haft hästarna, ingenting. Jag hade slöat och bara varit människa, inget annat. Jag hade helt enkelt inte haft en livsglöd eller ett liv. För hästarna gör mig till den personen jag är mot alla andra. Jag ser liksom inget liv utan hästarna, för då ser jag heller inte mig själv. För jag är en del av dem och dem en del av mig.

Men om vi nu lever oss in i tanken med ett liv utan hästarna. Om jag hade slutat med hästar, om vi tänker på det istället. Då hade jag nog gått all in på fotograferingen istället. Att utveckla mig till 110% och göra mitt jobb till det bästa någonsin. Att gå djupare in i det än vad jag vill nu redan. Men som sagt, det ska mycket till innan jag slutar med hästarna. Kommer nog alltid finnas en häst i min ägo så länge jag lever.